Vad hände med djurrättsaktivismen?
Från Expressen 5 augusti 2009. Direktlänk till sidan här.
"ARON LUND: VAD HÄNDE MED DJURRÄTTSAKTIVISMEN?
Det slog mig häromdagen att den svenska djurrättsrörelsen har försvunnit.
Det var precis sånt som djurrättsaktivister kämpade för under hela 90-talet. Men i dag hajar jag till mest för att jag får en märklig känsla av déjà vu, en skymt av gamla dagar.
När jag gick i gymnasiet för tio-tolv år sen drällde min Eskilstunaskola av veganer, Peter Singer-läsare och pälsaffärs-marodörer.
I freestylen rullade kassettband med Thomas Di Leva & Refused, Jag äter inte mina vänner - en av svensk pophistorias konstigaste, bästa låtar någonsin.
Själv blev jag vegetarian 1998, och lärde mig snabbt att det hette lakto-ovo-vegetarian om man skulle vara riktigt noga, och riktigt noga skulle man vara. På svenska betydde det att man sväljer mjölk- och äggprodukter, men inga animaliska produkter i övrigt.
Med den nyfrälstes fundamentalism kämpade jag sen i ett par år med alla tillsatser och E-nummer i innehållsförteckningarna, innan jag till sist utmattad kapitulerade inför tillsatstsunamin.
Numera nöjer jag mig med att pilla bort gelatinprodukter ur godispåsen och köpa tygdojor i stället för skinn. Det sista E-numret försvann från svarta listan sedan jag grundligen rådbråkat min syn på skapelsens hierarkier och insett att jag nog, när allt kommer omkring, äter kochenillsköldlöss (E120).
Att man inte längre stöter på särskilt många plakatbärande vegetarianer kan förstås bero på att man inte längre går i gymnasiet. Men det går inte att komma i från intrycket att hela rörelsen gått och tynat bort.
Då och då en insändare i tidningarna, en befriad mink som skumpar iväg mot skogen. Men det är det. Inte ens vårens andfådda spekulation om djurrättsterrorism per glaskrossmatad broiler-kyckling visade sig vara på riktigt - det var mest plast-bitar.
Men så kom då det bolivianska cirkusdjurförbudet och förde mig, som en sojamjölksdoppad madeleinekaka, tillbaka till det 90-tal som flytt.
Och det slog mig att jag nog önskar att djurrätts- rörelsen kunde komma tillbaka, även om det innebär att minktjuvarna och det förvirrade rättighetsbabblet följer med - bara den tidens ilska över djurhanteringen också ville infinna sig.
Forskningen tyder numera, skriver SvD (3/8), på att får, grisar och kor är ungefär lika klipska som hundar och katter.
Det är en insikt som borde ställa till det för stora delar av det kött-ätande svenska folket, i den mån man klarar att underordna menyn moralen.
Ty hundar och katter äter man ju helt enkelt inte. I andra delar av världen - östra Asien - gör man det visserligen, men det föredrar vi att inte tänka på. När det ändå påpekas brukar det utlösa indignerade folkstormar mot de kattätande orientaliska barbarerna.
Ändå är det ingen som, längre, ens höjer ett ögonbryn över den industri-slakt som fyller svenska köttdiskar - hur djuren skrikande radas upp för att få huvudet sönder-skjutet, ett efter ett, framför varandra.
Ingen som på kräftskivan reagerar över att huvudrätten kokats levande. Ingen som ens tycks reflektera över det befängda i att föda upp levande varelser till slakt när det går precis lika bra att käka quorn och soja-kött, eller något annat från den ständigt växande vegetariska menyn.
Och jag tror det säger mer om människan än om djuren."
"ARON LUND: VAD HÄNDE MED DJURRÄTTSAKTIVISMEN?
Det slog mig häromdagen att den svenska djurrättsrörelsen har försvunnit.
Det var precis sånt som djurrättsaktivister kämpade för under hela 90-talet. Men i dag hajar jag till mest för att jag får en märklig känsla av déjà vu, en skymt av gamla dagar.
När jag gick i gymnasiet för tio-tolv år sen drällde min Eskilstunaskola av veganer, Peter Singer-läsare och pälsaffärs-marodörer.
I freestylen rullade kassettband med Thomas Di Leva & Refused, Jag äter inte mina vänner - en av svensk pophistorias konstigaste, bästa låtar någonsin.
Själv blev jag vegetarian 1998, och lärde mig snabbt att det hette lakto-ovo-vegetarian om man skulle vara riktigt noga, och riktigt noga skulle man vara. På svenska betydde det att man sväljer mjölk- och äggprodukter, men inga animaliska produkter i övrigt.
Med den nyfrälstes fundamentalism kämpade jag sen i ett par år med alla tillsatser och E-nummer i innehållsförteckningarna, innan jag till sist utmattad kapitulerade inför tillsatstsunamin.
Numera nöjer jag mig med att pilla bort gelatinprodukter ur godispåsen och köpa tygdojor i stället för skinn. Det sista E-numret försvann från svarta listan sedan jag grundligen rådbråkat min syn på skapelsens hierarkier och insett att jag nog, när allt kommer omkring, äter kochenillsköldlöss (E120).
Att man inte längre stöter på särskilt många plakatbärande vegetarianer kan förstås bero på att man inte längre går i gymnasiet. Men det går inte att komma i från intrycket att hela rörelsen gått och tynat bort.
Då och då en insändare i tidningarna, en befriad mink som skumpar iväg mot skogen. Men det är det. Inte ens vårens andfådda spekulation om djurrättsterrorism per glaskrossmatad broiler-kyckling visade sig vara på riktigt - det var mest plast-bitar.
Men så kom då det bolivianska cirkusdjurförbudet och förde mig, som en sojamjölksdoppad madeleinekaka, tillbaka till det 90-tal som flytt.
Och det slog mig att jag nog önskar att djurrätts- rörelsen kunde komma tillbaka, även om det innebär att minktjuvarna och det förvirrade rättighetsbabblet följer med - bara den tidens ilska över djurhanteringen också ville infinna sig.
Forskningen tyder numera, skriver SvD (3/8), på att får, grisar och kor är ungefär lika klipska som hundar och katter.
Det är en insikt som borde ställa till det för stora delar av det kött-ätande svenska folket, i den mån man klarar att underordna menyn moralen.
Ty hundar och katter äter man ju helt enkelt inte. I andra delar av världen - östra Asien - gör man det visserligen, men det föredrar vi att inte tänka på. När det ändå påpekas brukar det utlösa indignerade folkstormar mot de kattätande orientaliska barbarerna.
Ändå är det ingen som, längre, ens höjer ett ögonbryn över den industri-slakt som fyller svenska köttdiskar - hur djuren skrikande radas upp för att få huvudet sönder-skjutet, ett efter ett, framför varandra.
Ingen som på kräftskivan reagerar över att huvudrätten kokats levande. Ingen som ens tycks reflektera över det befängda i att föda upp levande varelser till slakt när det går precis lika bra att käka quorn och soja-kött, eller något annat från den ständigt växande vegetariska menyn.
Och jag tror det säger mer om människan än om djuren."
Kommentarer
Trackback
